ADDIS utredning

Senaste forskning visar att screening och diagnostisering av alkohol och narkotikaberoende är allt viktigare. För att öka evidensen och underlaget för forsking och utveckling behöver vi se till att rätt insatser ges till rätt klient och det kan endast göras om korrekt diagnostisering och utredning görs av de verksamma beroendeterapeuter som finns inom området. Alkohol och narkotikaberoende är den enda sjukdomen som idag behandlas utan att en diagnos först är satt, tänk om vi skulle behandla andra åkommor liknande. Att diagnostisera ett beroende görs genom att använda ICD-10 och DSM-IV, de är dock svår tolkade och krångliga verktyg och alkohol och drogterapeuter är sällan utbildade i att använda sig av dessa dokument. Det finns dock ett instrument som hjälpmedel för att diagnostisera alkohol och narkotikaberoende, det heter ADDIS och är en utredningsmetod som är utvecklad för att underlätta och säkerhetsställa diagnostiseringen av beroende. ADDIS är utvecklat av Norman Hoffman och kommer från den amerikanska versonen SUDDS. Lynn Wikström tog materialet med till Sverige och översatte det till skandinaviska förhållanden och resultatet blev ADDIS. ADDIS är ett formulär med 75 frågor utvecklade utifrån beroendesymtomen enligt ICD-10 och DSM-IV. Intervjun tar ca 1 timme att genomföra. ADDISen berör utöver beroendeproblematiken områden som stress, ångest, depression, spel, nikotin, och mat. ADDIS identifierar beroende i olika stadium samt i remission. Efter intervjun sammanställs resultatet utifrån ICD och DSMs diagnoschecklistor och resultatet leder till en diagnostiskbedömning alternativt diagnos. I materialet ingår även en del pedagogiska instrument som kan användas i motivations och insiktsarbete för klienten, bland annat en pedagogisk checklista och en beroendeutvecklingskurva. Genom att göra en diagnosticering får vi reda på om klienten har ett utvecklat beroende, och i så fall av vilka preparat eller om klienten har ett skadligt bruk/missbruk alternativt inget av dessa.

Resultatet kommer att avgöra vilken insats som ska erbjudas klienten. Till exempel är rekommendationerna för en person med ett utvecklat beroende total avhållsamhet från alla sinnespåverkande medel resten av livet medans rekommendationen om jag har ett skadligt bruk/missbruk är att minska intaget. Tänk va fel det skulle bli om en klient med ett beroende sattes i en behandling med metoden att lära sig dricka socialt. Problematiken är avgörande för behov av insats. Behovet av insatsens omfattning ökar även med antalet beroendesymtom som framkommer. Någon som är i ett tidigt stadium bör erbjudas öppenvård medan en klient i ett sent stadium alt. Med flerberoende bör erbjudas vård på behandlingshem. När vi har kunskap om detta förstår vi även vikten av att alkohol- och drogterapeuter samt beroendeterapeuter är utbildade i att diagnosticera och utreda förekomsten av beroende och skadligt bruk/missbruk. Min önskan är att alla utbildningar som bedrivs inom beroendevården idag skulle lägga större vikt vid betydelsen av utredning och diagnostisering. Jag anser även att ingen placering eller vår insats borde få initieras utan att en korrekt utredning och diagnos är satt innan. Fler arbetsgivare inkluderande statliga och kommunala verksamheter borde inse vikten av vidareutbildning av personal inom diagnosticering samt betydelsen av införskaffande av rutiner som skapar ett flödesschema som innebär att all vård initieras med utredning och diagnosticering.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *